Jag vet hur är att gå från toppen till botten på tre röda. Jag har känt det. Plötsligt befinner du dig där, lika frågande som du en gång var när du insåg att jultomten inte fanns på riktigt. Jag grät inte för jag visste att allt skulle vara över mellan oss. Jag grät heller inte för att jag under tiden vi träffats fått starka känslor för dig eller för att jag inte såg någon annan än du i mitt framtida bröllopsportträtt. Jag grät, för att jag visste om att detta var en riktig början. Vi två fick inte chansen att påbörja det vi sakta men stabilt byggt upp. Det aldrig ett spel. Från start spelade vi två med raka kort. Allting kändes så enkelt med dig. Men allra, allra mest grät jag för att jag visste om att jag skulle förlora en vän som kommit mig närmre än någon annan på så kort tid. En vän jag dagligen pratat med i flera månader & sagt godnatt till varje kväll efter midnatt. En vän jag redan hann dela många minnen med. Första kvällen gav han mig en känsla i kroppen som är svår att ta på. Du fick mig att säga det jag tidigare inte vågat säga till någon annan tidigare. ”Jag hade aldrig följt med om inte du varit här” Hur Samtidigt fick du mig att hela tiden vilja vara mig själv. Från första dagen var jag mig själv med dig, vilket jag fortsatte att vara varje gång vi träffades. Jag märkte att du faktiskt tog fram mina bästa sidor varje gång vi sågs. Från grund & botten skapade vi ett vänskapsband som skulle bli starkare än jag från början föreställt mig. Vi två hade så mycket gemensamt. Ibland blev jag Plötsligt skulle jag lämna detta bakom mig. Som att det aldrig hänt. Men jag kan uppriktigt säga att det kändes som att jag förlorat en bästa vän. Det är så många gånger jag bara velat skriva till honom. Skriva & fråga hur han mår. Hur han har det & höra honom berätta om allting han sett & upplevt. Det ögonblicket när du faktiskt känner smärtan i ditt bröst när du ser någonting som krossar ditt hjärta. Du är den enda killen som har fått mig att uppleva det.